Gargantua
(målgrupp från 13 år)

Tonåringar ska vara jobbiga, det är allmänt känt. De ska få omotiverade utbrott, tjuvröka, vara stökiga, lata och i största allmänhet driva vuxenvärlden till (lagom) vansinne. Det kallas frigörelseprocess och är väldigt viktigt för att man inte ska börja med knark eller gå med i en sekt sen när man blir vuxen. Och det går över. Sen när tonåringarna inte är tonåringar längre så kommer de att titta tillbaka på sin ungdom och skratta överseende åt sig själva. Och de kommer ringa sina föräldrar och säga ” Du hade rätt om allt pappa, hur stod ni ut egentligen?”, och de kommer att skratta gott tillsammans som vuxna mogna människor – som glömt precis allt som är viktigt i livet – gör. Och när de f.d. tonåringarna sen får egna barn så blir de förbannade på dem för att de bara är så j-vla jobbiga.
Men Gargantua, han är liksom… inte för jobbig, men har är liksom jobbig på fel sätt. Hans pappa tänker att Gargantua borde kunna hitta en subkultur eller ett forum på internet för såna som är som han själv. Men Gargantua gillar inte såna som är som han själv. Gargantua gillar inte ens verkligheten, han bygger hellre en egen. Fast så lätt ska han inte komma undan. Det är illa nog med tonåringar som inte passar in. Men tonåringar som inte ens vill passa in – det är bara oacceptabelt.En svart och lekfull pjäs om att inte kunna vara onormal på rätt sätt, inspirerad av François Rabelais gränslösa, groteska renässansklassiker ”Den store Gargantuas förskräckliga leverne”.